Har drogdebatten tystnat? Ja, det kanske är så att den blossar upp i perioder. Men i landskapsregeringen har vi en grupp som har arbetat hela perioden med frågan. Det är en av de svåraste och otacksammaste frågorna att arbeta med. Att utrota narkotikan. Någon sa att det är som att bekämpa malaria genom att slå ihjäl mygg. Det sysselsätter många men har försumbar effekt.
Narkotikan är vår gemensamma fiende - det gör brukaren manipulativ dessutom finns i bakgrunden krafter som vill att missbruket skall fortsätta så att personen kan fortsätta att göra profit.
Många engagerade arbetar med frågan och kommer knarklangarna på spåren och har missbrukarna under kontroll - tror man - precis när man funnit mönstren har de funnit nya vägar och system - så är man tillbaka på ruta ett igen.
Ingen annan än narkomanen själv kan bestämma sig för att sluta knarka.
Men man får aldrig ge upp och gudarna skall veta att vi försökt dra vårt strå till stacken. Hela kedjan har genomgåtts, Kjell Mattsson vid polisen har för vår del finkammat hela fältet och efterhört vad som behövts. Vi har tillmötesgått med fler tjänster till missbrukarvården, psykologer och läkare. Största problemet har varit att få tag på kompetent personal.
Vi har samlat alla tänkbara enheter och personer som kommer i kontakt med ungdomar och narkotika, vi har träffat anhörigföreningen, stödpersoner och narkomaner. Vi har frågat vad behövs? Vad skall man göra? Vi är rörande överens om problemen - de kan alla presentera -men få kan lyfta fram lösningarna.
Frågan har enorm spännvidd allt från föräldrastöd både att bli en stark förälder men också för att orka om har ett missbrukande barn till hur vården skall se ut, hur man skall förebygga att man aldrig hamnar där till hur knarkets spridning skall stoppas till meningsfull sysselsättning till ungdomar och att ta ungas psykiska ohälsa på allvar.
Ju mer man blir insatt desto ödmjukare blir man till frågan.
Hittills har vi samordnat alla som arbetar med unga genom att arrangera gemensamma tillfällen med mål att få dem att i vardagslivet arbeta tillsammans - inte bara mötas då och då.
Gymnasieskolorna har nu en policy och vet hur de skall hantera elever som knarkar.
Vi har förhandlat med Finland om att få över behörigheten om kriminalisering av narkotika och vård i samband med narkotika. Förarbete skall nu göras som grund för den arbetsgrupp som senare skall tillsättas och komma med förslag.
Resurser har givits till mer läkarvård, pskykologhjälp och missbrukarvården.
En avgiftning och tillnyktringsenhet "Mini-Maria" planeras till sjukhusets ombyggnad.
Mer behöver göras. Det måste bli kortare tid mellan brott och dom. Kanske man borde dömas till att jobba i skogen istället för att sättas i fängelse. Eftervården behöver mer resurser och organiseras på ett annat sätt och vi måste stärka självkänslan hos våra unga att de inte behöver droger. Jag är säker på att alla partier är beredda att satsa - men man behöver veta på vad.
Jag hoppas att nästa period skall handla mindre om partipolitik, att politiker kan lägga prestige och revirtänkande åt sidan och hjälpas åt att finna lösningar på denna för många akuta fråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar