måndag, oktober 13, 2014

Åland har en speciell säkerhetspolitisk satus

Jag tänkte kort uppehålla mig vid Ålands speciella säkerhetspolitiska status, lite om situationen i Ukraina och slutligen om hur jag skulle vilja se på Nordens roll i en orolig värld. Åland har en speciell säkerhetspolitisk status. Åland är militärstrategiskt placerat mitt i Östersjön. Det sägs att den som kontrollerar Åland också kontrollerar Östersjön. Åland lyder i folkrätten och i Östersjö-sedvanerätten under en särskild regim inom försvars- och säkerhetspolitiken. Det är viktigt att ta i beaktande när överenskommelser sluts eller samarbeten utvecklas. Åland borde också alltid involveras när överenskommelser görs där Åland berörs. Bakgrunden till den särskilda åländska ställningen grundar sig på en serie internationella beslut. Vid fredsslutet efter Krimkriget mellan Ryssland, Frankrike och Storbritannien år 1856 beslöts att Ålandsöarna skall vara demilitariserade. Åland blev då fortsättningsvis en del av Ryssland men rollen som militär utpost var avslutad. När tvisten om Ålands statstillhörighet skulle lösas mellan Finland och Sverige, efter att Finland lösgjort sig från Ryssland, blev frågan aktuell på nytt. Finland var en ung nation och Sverige såg risken att Åland kunde utgöra ett brohuvud för militära angrepp från öst och ville därför kontrollera Åland. Ålands demilitarisering och neutralisering behövdes för att Åland inte i framtiden skulle kunna användas som ett militärt hot mot Sverige. Frågan fick sin lösning genom ett beslut i Nationernas förbund. Ålands särart och självstyrelse skulle garanteras samtidigt som både demilitariseringen och neutraliseringen bekräftades och därmed garanterades internationellt, av förutom Sverige och Finland, även av Danmark och då tillhörande Island, Estland, Frankrike, Italien, Lettland, Polen, Storbritannien och då inkluderande Irland och Indien samt Tyskland. Sovjetunionen anslöt sig genom ett säravtal år 1940. Demilitariseringen innebär att ingen militär personal får uppehålla sig på Åland och att inga befästningar får byggas i fredstid. I samband med att Åland erhöll självstyrelse befriades även ålänningarna från kravet på militärtjänst. Åland är även neutraliserat och skall därmed hållas utanför krigshändelser. Finland är dock skyldig, i händelse av krig, enligt folkrätten att försvara Ålands neutralisering vilket inte är detsamma som ett sedvanligt försvar. Demilitariseringen betyder mycket för ålänningarnas identitet och intresset för att engagera sig i frågorna har ökat från åländsk sida. Det är i sammanhanget glädjande att allt fler forskare ansluter sig till uppfattningen om att Ålands status är en s.k. permanent arrangemang. Ett sådant erkännande av Ålandsregimen innebär att den är tvingande för alla stater och att varje stat anses ha en grund för att kräva att regimen respekteras. Med tanke bl.a. på Ålandsregimens långvariga existens, tillkomsten i Paris 1856, dess förstärkning av Nationernas Förbund 1921 samt Ålandskonventionens budskap om att statusen ska bestå oavsett de förändringar som sker runt Östersjön, är det naturligt att uppslutningen runt begreppet permanent arrangemang erhållit ett allt bredare stöd för Ålandsregimens del. Denna sedvanerättsliga regim som reglerar demilitariseringen och neutraliseringen av Åland är ännu idag högst giltig och levande och dessa bestämmelser ska förbli i kraft vilka de förändringar än må vara som kan inträda på det säkerhetspolitiska planet nationellt eller internationellt. Detta innebär att Åland förblir neutraliserat oavsett vilka åtaganden som Finland i övrigt ikläder sig. Eftersom demilitariseringen och neutraliseringen är föremål för en sedvanerätt så binder de även andra stater än signatärmakterna och kan därför inte justeras genom en ändring av konventionerna. Flertalet av de väpnade krig som pågår i världen just nu är interna konflikter som ofta kan härledas ur någon form av minoritetsproblem och brist på mänskliga rättigheter. Åland har därför under de senaste 20 åren allt mer hamnat i fokus i sökandet efter fungerande minoritetslösningar i stället för att nödvändigtvis skapa ytterligare nya stater. Att konflikten mellan Sverige och Finland gällande Ålands statstillhörighet kunde lösas utan vapen och blodspillan utgör en inspiration för många ute i Europa och världen. Vi är stolta över att vi kan fungera som inspiration och får ta emot gäster från världens olika hörn som vill studera självstyrelsen, både dess tillkomst och utveckling. I den situation som nu råder i Ukraina kunde en demilitariserad zon vid gränsen vara till särskild nytta. Ingen militär skulle kunna vistas i den och inga militära aktiviteter skulle få förekomma inom zonen vilket skulle göra att proryska rebeller inte skulle kunna understödas från den ryska sidan och ukrainska styrkor inte skulle behöva bekymra sig över någon markoffensiv. Den typen av krigsföring som förekommit i Ukraina med anonymiserade ryska styrkor skulle inte ha varit möjlig med en demilitariserad zon som buffert. Demilitariserade zoner kan överlag verka avkylande i konfliktområden som är utsatta för krigshot från olika paramilitära organisationer. Situationen är visserligen svårare i dag då angrepp kan se så olika ut och där gränser mellan militärt och civilt och krig och fred inte längre är lika tydliga, vilket gör att enkla lösningar är svårare att finna. De militära aktiviteterna i Östersjön trappas upp och det måste tas på allvar. Ändå vill jag som talman på fredens öar framhålla att jag gärna skulle se ett Norden som aktiverar sig i medling och fredsförebyggande arbete framom militarisering. I försvaras- och säkerhetsarbetet är diplomatin mest framträdande; militären är ett hjälpmedel. Enkelt uttryckt gäller det att se till att fienden inte vill anfalla, att vid konflikter reda ut hur de stridande tänker och tolka ambitionerna samt handla därefter. Norden kan utgöra ett bra exempel och en inspiration och Åland bidrar gärna i detta arbete. Sammanfattningsvis vill jag framhålla: För det första: Den sedvanerättsliga regim som Ålands demilitarisering och neutralisering bygger på ska beaktas i försvarssamarbetets alla berörda delar, nationellt i Finland, i Sverige, i Norden, inom EU, för Ryssland och i NATO. Det är viktigt att detta noteras och skrivs in i eventuella statsfördrag eller andra överenskommelser. Åland borde få delta till de delar som överenskommelserna berör Åland. För det andra: Vi erfar en tendens att gränsen mellan civila och militära aktiviteter blir mindre tydlig och att det blir allt mer krävande att följa upp att inte demilitariseringen kränks. För att underlätta för något land att inte kränka Ålands demilitarisering är det viktigt att så få civila uppgifter som möjligt överförs till försvaret. Vi välkomnar ett förslag på hur t.ex. räddningstjänsterna och liknande civila enheter i Norden kunde samordnas. Dessa diskussioner kunde gärna föras parallellt med de gemensamma säkerhets- och försvarsdiskussionerna. Ju fler välfungerande samarbeten vi har desto mindre behov har vi av militär närvaro. Tillåt inte försvaret att växa på det civila samarbetets bekostnad. På Åland tror vi starkt på det civila samhällets engagemang och effektivitet, vilket bl. a har visat sig när det skett oljeolyckor. Då har ålänningarna varit snabbare än myndigheterna på plats och med hinkar och armkraft börjat fånga upp oljan. Även vid Estoniaolyckan visade det sig att de åländska civila insatserna hade gett stor effekt vilket mötts av beröm i utvärderingarna. För det tredje: I försvaras- och säkerhetsarbetet är diplomatin mest framträdande; militären är ett hjälpmedel. Tag tillvara de civila experterna – låt inte dessa hamna i skuggan av arbetet med att utveckla försvarssamarbetet. Använd det nordiska förtroendet som finns i omvärlden och använd det i arbetet med att medla i konflikter och för samtal som leder till att knutar kan lösas upp. Åland tar gärna aktivt del. Åland har ett fredsinstitut med erkänd kompetens även internationellt. För det fjärde : Ålandskonventionen kan även ses som en extra säkerhetsgaranti för Finland, alltså en grund för erhållande av militärt bistånd utöver de mer kända mekanismerna som följer av såväl FN-stadgan som medlemskapet i Europeiska Unionen (Lissabonfördraget). Med tanke på ett allt tätare nordiskt försvarssamarbete borde alltså Ålandsregimen även till denna del vara av intresse för den nordiska familjen. (Anförande vid rundabordsamtalen i Oslo 13.102014)