Kultur och skapande för ett fullvärdigt liv

Jag tycker det är nedslående att läsa om 50- och 60-års jubilarer som med längtan berättar om allt vad de skall göra när de blir pensionärer. Vi borde få en ändrad attityd till konst, kultur och skapande - vi behöver ju det för att få ett fullvärdigt liv. Till större grad integrerat i våra arbeten, skolan och på vår fritid. Varför vänta till pensionen - vi behöver utlopp för kreativitet i allt vad vi gör - från vaggan till graven. Vi behöver använda båda hjärnhalvorna. Det ger kunskap liv. Det är vad jag menar när jag lyfter att kultur o idrott är viktiga politikområden.

Idrott skall inte vara knuten till politik

IFK Mariehamns hockeyherrar gör reklam för Obunden samling på sina hockeyhjälmar den här säsongen.Förstår att det är ett utmärkt sätt för ett politiskt parti att göra sig synlig men ser ändå ett problem i att spelarna kan känna sig obekväma - bär man reklam för något så tar man ju också ställning...
Ett demokratiproblem heltklart. Idrotten borde inte vara knuten till politik.

Alla som vill skall få delta i majoritetens religionsundervisning

Grundskolelagen behöver ändras så att alla som önskar skall ha tillträde till majoritetens religionsundervisning och inte automatiskt hänvisas till livsåskådning. Lagstiftning kommer!

Gymnasialstadiet indelas i två skolor med en direktion

Lagtinget har diskuterat morgondagens gymnasialstadieutbildning. Två skolor under en direktion samt en gemensam ekonomi och administrationsenhet. Vänlig debatt med nästan total enighet. Målet är utstakat - nu är det för mig och de som jobbar inom skolvärlden att verkställa.

ungdomsarbetslöshet, Pommern och Roffe Lindqvistpris mm

Inledde dagen med ett möte med AMS och ÅSUB. Bra avstämningar i en av de viktigaste utmaningarna - ungdomssysselsättningsläget. Därefter har vi analyserat anbuden på Sjöfartsmuseet och haft gruppmöte. Vid lunchmötet utsåg vi de som skall nomineras till Roffe Lindqvist-priset. Eftermiddagen innehöll lagtingsdebatt och kaffekalas som Sirpa, 50 bjöd på. Sen var det dags för avstämning kring gymnasiereformen och ett möte med Mariehamns stad om Pommern. Ytterligare hann jag med ett antal föredragningar innan jag formulerade gruppanförndet inför morgondagens budgetremissdebatt i fullmäktige. Nu räcker det för idag. Soffan kallar.

Stipendier och Guldfest!

Sitter på Ålfen på väg hem efter Plantingstiftelsens styrelsemöte. Vi har fördelat stipendier till forskare och studerande vid svenska högskolor. Passande har jag alltså spenderat tre timmar i Stockholm på självaste Svenska dagen. Vi hade mycket kvalite att välja bland. Fina sökande från Åland! Vilket kommer att visa sig i tilldelningen...


Efter båtturen blir det snabbdusch och uppvaktning av Åland United. Guldfest!

En budget med ansvar för en trygg och modern framtid

Så var budgeten för 2010 offentliggjord. Jag konstaterar att vi det inte handlar om att göra sig populär utan det handlar om att visa att
man kan ta ansvar och få ålänningarna att känna trygghet över att vi kommer att klara krisen och kunna bibehålla en god nivå på samhällsservicen framförallt inom våra kärnområden. I budgeten föreslås en rad åtgärder, dels i led att åstadkomma en strukturell balans i landskapets budget på lång sikt och dels för att på kort sikt åstadkomma besparingar. Att arbeta med inbesparingar innebär inte automatiskt en nedmontering. Som vår ledstjärna har vi tvärtom utveckling hela tiden i åtanke.

Utbildningen är ett prioriterat område. Trots det har givetvis inte utbildningsbudgeten kunnat gå ograverad förbi utan inbesparingar. Vårt ansvar är att se till att vi långsiktigt kan hålla en hög nivå med hanterliga undervisningsgrupper i grundskolan och att vi på gymnasialstadiet kan erbjuda våra ungdomar en studieplats så att de inte i unga år skall behöva lämna Åland samt en högskola som svara mot näringslivets och de offentligas behov så att Åland kan utvecklas. För att stimulera sysselsättning och även möta upp samhällets behov av flexibilitet vad gäller kompetens är det även mycket viktigt med en fungerande vuxenutbildning. Särskild uppmärksamhet kommer vi 2010 att rikta mot resultatet från undersökningen hälsa i skolan i syfte att främja våra ungdomars psykiska välmående. Ett mycket starkt vakande öga och beredskap för insatser har vi även för att stävja den stigande ungdomsarbetslösheten.

Inom kultur och idrottsområdet är jag glad att vi kunna upprätthålla ungefär samma nivå som tidigare år. Under tider som dessa är tillgång till kultur, föreningsliv och idrott oerhört viktigt.

”De är inte kloka, de där Ryssarna”

Jag har läst "De är inte kloka, de där ryssarna" av Anna-Lena Lauren. En fantastiskt underhållande bok som ger en verklighetstrogen bild av den ryska själen. Något ingen guidebok kan konkurrera med. Av boken har jag lärt mig att mannen är familjens huvud medan kvinnan är nacken som bestämmer i vilken riktning huvudet skall vridas.Kvinnoran är varken dummare eller svagare än männen, tvärtom men det är ingen som har talat om det för karlarna.

Stabilitet är viktigare än demokrati. Demokrati är en lyxfråga för många. Ryssarna vill inte gå ut på gatorna och demonstrera, de vill ha sina löner och pensioner i tid. En som Anna Lena pratat med konstaterar att det är svårt att känna varför man skall känna solidaritet för samhällets olycksbarn, tiggare tex när man själv kämpar hårt varje dag för att överleva.

Sannolikt finns det inget system som sammantaget har tagit livet av så många människor som kommunismen. Detta diskuteras inte i Ryssland. Man diskuterar inte ett enda blödande sår i den ryska historien. Finns en risk att samhället aldrig går framåt så länge man inte vågar se historien i vitögat

Att bli politiker i ryssland är en affärside. Den som klarar att bli invald i duman har sin ekonomiska framtid tryggad. En välbetald arbetsplats, med tillgång till information utan att de behöver ta politiska ansvar för ett enda beslut.

Det är äldigt viktit hur saker och ting ser ut i Ryssland. Mobiltelefonen ä en statussymbol av rang. Det är inte telefonens praktiska egenskaper som avgör utan vilken image den ger dig.

Rysslands absolut störta problem är att den fortfarande inte är en fungerande rättsstat. Lagar och regler finns bara för syns skull. Medborgarna känner inte varför de skall behöva följa dem och har ingen känsla för det allmännas bästa. ” varför skall man vara solidarisk med ett samhälle som inte är solidariskt mot en?” Stats- och kommunalanställda är djupt föraktade.

Man påverkar inte genom politik. Man påverkar genom att bygga upp en relation till makten.

Kreml kontrollerar en hel del i samhället men inte hela samhället. Anna Lena Lauren är helt övertygad om att Putin inte har någonting att göra med mordet på journalisten Anna Politkovskaja. Hon blev martyr och har av västvärlden tillmätts ett värde som Putin aldrig anset att hon haft.


Livet går ut på att varar tillsammans med vänner och släktingar. Arbetar gör man för att kunna leva.
Ryska vodkakulturen är gammal. Var och en vet hur man skall uppföra sig vid matbordet och på parkbänken, för dricka gör man för att ha roligt tillsammans – med betoning på tilsammans.
Den kollektivistiska ryska kulturen triumferar över den finländska individualistiska och dess depressiva tendens att dricka för drickandets egen skull.

Ålands museum fyller 75 år

Ett museum förmedlar vilka vi är , var vi kommer från och ger oss också inspiration till vart vi är på väg.

I torsdags firade vi att Ålands museum förmedlat kunskap och underhållit oss i 75 år.

Den första skriftliga initiativet till ett åländskt museum hittar man i Ålandstidningen den 24 april 1897 dvs för en god bit över hundra år sedan. P HJ Olsson skriver att det är dags att rädda vad som räddas kan och avser alla de besökande uppköpare som lade beslag på antika värdefulla föremål och förde dem från Åland.

Under 1970-talet förverkligades projekt 77. I augusti 1979 påbörjades bygget av den efterlängtade museidelen i projektet som till övriga delar färdigställts genom Hotell Arkipelag och Självstyrelsegården.

Arkitektkontoret Classon och Sörling planerade museets nya basutställnig tillsammans med experter från statens historiska museum i Stockholm och vår egen personal. 1982 fickÅlands museum för sin fina utställning motta Europarådets museipris. Något som också ledde till fantastiska besökarsiffror för museet.

Museet är ett högkvarter för kulturen en viktig kulturpolitisk satsning.
Årligen visas ett antal specialutställningar vid Ålands museum. Särskilt minns jag ”Den taturerade ålänningen” som 1994 blev en av museet allra största besökarfrmgångar och den har även varit på turne i Norden. Verksamheten är under ständig utveckling och museet blir allt mer en mötesplats för ålänningar och turister och en naturlig plats att söka kunskap ifrån för våra studerande. Museet spelar en viktig roll för vår identitet och det är alltid lika härligt att ta med vänner och bekanta bortifrån till museet och visa och berätta.

Basutställningen är i det närmaste intakt. När man kom till museet när utställnigen var ny inleddes besöket med en film för att man skulle sättas in i vad man som besökare skulle få möta. Den här filmen har så dålig kvalite idag att man inte kan visa den längre. Det finns ett starkt behov att förnya utställningen och moderinisera den så att den skulle bli minst lika lätt att ta till sig idag som då. Beysningen i museet är också så vass i sitt ljus att många föremål inte kan visas varför ny belysning är nödvändig vilket även skulle möjliggöra att fler nya föremål kunde plockas fram och visas. Vart efter man förnyar belysningen så kommer man även att fundera på vad som skall sättas i fokus och hur. Vissa utställningsdelar saknas också, här finns väldigt lite om självstyrelsen och om vårt midsommarfirande. Vilket vore trevligt att kunna lyfta fram.

Passa på att se utställningen om museets utveckling. Den är både innehållsmässigt intressant och oerhört snyggt presenterad!

Jag har haft ett härligt höstlov. I fredags var jag med Johan 10 år till Naturhistoriska museet i Stockholm. Fantastiskt ställe - roligt och lärorikt. Vi hann med fyra fantastiska utställningar och en cosmonova 3 D film innan vi åkte in mot stan för en kebab i hötorgshallen följt att premiärvisningen av UP. Alligenom lyckad dag!

Maja och Janne fick mig i tårar

Var på Vårdö bönehus förra helgen och firade minnet av Anni Blomqvist med anledning av att hon skulle ha fyllt 100 år i år. Ett fantastiskt program - värdigt firande. Paret på bilden fick mig i tårar. Så rörande och vackert!

Sommarbarn av Katerina Janouch

I väntan på att jag skall få tag på Katerina Janouchs senaste ” Systerskap” har jag läst Sommarbarn”. Jag har läst allt jag fått tag på av Janouch och jag är imponerad av att hon lyckas skildra så vitt skilda ämnen så bra. I ”Sommarbarn” får vi följa Katia (självbiografiskt) som flyttar med familjen från Tjeckoslovakien via Danmark till Sverige. Katia flickan som helst av allt vill bli ljushårig och blåögd och svensk. Hur avskyvärt hon behandlas i skolan av sina ”kamrater” och hur hon trivs som sommarbarn på en Herrgård i en varm överklassfamilj men samtidigt slits av sitt dåliga samvete för att hon trivs och upplever att hon sviker och raderar sina egna rötter och sin härkomst. Helt klart läsvärd och berörande. Men inte den starkaste hon skrivit. Hittills här det Bedragen och Anhörig som gjort starkast intryck.

Drakkullen på Ängsbacken är invigd

Hur barns utemiljö ser ut påverkar barns hälsa och välmående.

På en bra dagisgård skall det finnas varierande lekmiljöer. Man skall få lust att leka när man kommer ut och det skall vara roligt för alla både för flickor och pojkar. En god utemiljö skall vara en plats för kreativa projeket. Framför allt på en bra dagisgård skall man få lust att springa, sitta, klättra, leka upptäcka.

Jag tror också att ju mer naturmark man har –desto bättre. Det är något som både föräldrar och politiker försökt få till mera av på Ängsbackens gård men riktigt så mycket som vi ville fick vi inte. Men en bit österut kommer staketet att flyttas.

Däremot fick vi ett fint och spännande projekt till Ängsbacken. För 1% av byggkostnadera har konst köpts till dagisgården. Konst av Caroline Pipping ”Port Douglas”, Satu Kiljunens landskapsträd samt Markus Kåhres Igloo. Alla skyltar och daghemmets logo har konstnären Eva Maria Mansnerus gjort inspirerad a teckningar som barnen har gjort.

Förutom konstinköpen har barnen varit med och planerat delar av gården. Det är ju personal och barn som tillsammans skall vara på gården – därför är det viktigt att de också får vara med och tala om hur en bra gård ska vara.

Barnens och personalens goda idéer har sedan Tiina Holmberg använt när hon sist och slutligen planerat hur den skulle bli och se ut.


I torsdag var det dags att inviga gården med en riktig kull-turfest.

Jag tycker att Ängsbackenprojketet på många sätt varit mycket lyckat och lyfter fram både vikten av kultur och konst i våra offentliga miljöer men också hur viktigt det är att låta dem som skall vistas i olika miljöer verkligen få vara med och påverka resultatet.

Kanske det här projektet givit våra unga en tro på att det faktiskt går att påverka om man engagerar sig – något som bådar gott för framtiden och engagemanget för vårt stad och vårt Åland.

Jag hoppas att drakkullen skall fyllas av lek och ta fram mycket lust och skratt alla dagar.

Vad underbart!

Svänger in på gården vid halv sex. Äntligen fredag. Är ganska trött efter en intensiv vecka då det har varit arbete även alla kvällar. Möts av doften av mat. Dottern står vid spisen och plockar ut en stek ur ugnen. Bordet är vackert dukat. Skinkstek, sås, potatis, äppelmos och en härlig sallad med coctailtomater och champinjoner. Fruktsallad med syrlig sås i höga glas. Jag slår mig ner, äter och njuter tillsammans med de mina. Gott. Skönt. Ungdomarna har spenderat eftermiddagen i köket för att överraska mor när hon kommer hemsläpande från jobb. Nu skramlar det i köket. Disken. Underbart. Det här kommer jag aldrig att glömma.

Den viktigaste demokratifrågan

Idag har jag med genusglasögon granskat vårt förslag till allmän motivering till budgettexten. Jag anser att jämställdhet är den viktigaste demokratifrågan, alla kan vi indelas i gruppen kvinna eller man och utifrån våra förutsättningar skall vi ha samma rättigheter.

Det är spännande när man tar sig tid och funderar över – vems kulturarv är det vi visar upp på våra museer? Vilka är det som får del av våra kultur/idrottspengar? Skiljer sig kvinnlig och manlig kultur ifrån varandra? Vad kan vi göra för att få mer blandade undervisningsgrupper på gymnasialstadiet? Totalt sett finns ungefär lika många pojkar och flickor men där studievalet följer ganska traditionella mönster.

Förändringen går i små steg framåt men för att utveckling skall ske behöver vi fundera på dessa frågor och framförallt ställa dem och börja tänka nytt.

En enkel regel jag brukar försöka följa är – vem blir glad av det här beslutet?

Anhörig – en viktig roman av Katerina Janouch

Jag har fått ögonen på Katerina Janouch och sträckläst tre av hennes böcker. Jag blev genast fäst vid hennes sätt att skriva – så naket och så på pricken. Det kanske blir så när man kombinerar sitt uppdrag som sex- och samlevnadsexpert med författarskap.

Först läste jag ”Bedragen” – som är hennes senaste i pocketform. Första delen i en romanserie om barnmorskan Cecilia Lund. Fast jag själv inte hör till skrået så tror jag att hon har skildrat upplevelser från sitt viktiga yrke på ett fantastiskt levande och ärligt sätt. I övigt handlar hennes bok som titeln avslöjar förstås mycket om hennes och makens relation. Så snart tillfälle ges kommer jag att kasta mig över uppföljaren ”systerskap”. Den skall komma i september.

Den andra jag läste var ”Dotter önskas”. Även den mycket direkt – beskriver familjehemligheter, längtan, tabun och framförallt relationen mamma dotter. Det handlar om kärlek som är allt annat än okomplicerat och en bok som öppet och ärligt vädrar frågeställningar som kanske sällan annars kommer upp i ljuset.

Den tredje jag läste är kanske ändå den viktigaste. Boken ”Anhörig” utgår från Katerinas egna livserfarenheter med att leva som medberoende och dessutom småbarnsförälder. Romanen är ruggig och stark. Även denna är så nära att man upplever att man är inne i familjen och smygtittar. Jag lärde mig massor. Jag antar att de som levt eller lever med en man som är beroende känner igen sig. Hon skrev boken just därför – för att visa på hur lite omgivningen och myndigheterna vet om hur det är att leva med alkoholism och vara medberoende. Bland annat konstaterar hon att man aldrig kan veta när en missbrukare menar allvar. Med missbruk finns inga garantier, hur gärna man än vill som anhörig. Missbrukaren härnger tätt ihop med sitt missbruk. Hon beskriver också det hon påstår att en icke-missbrukare inte kan veta – hur kroppen skälver och rister för att den inte kan vara still, hur fötterna går och går fast man sover, hur kroppen plötsligt spänns i en båge för att en kramp hugger till i övre delen av magen. Att ångesten tar över och hjärtat klappar hårdare och hårdare. Att man inte känner igen sin egen spegelbild och att suget efter kokain är så starkt att drivkraften gör att man är beredd att sälja sin fru och sina barn, sin gamla mamma och beredd att pantsätta huset och allt man äger och har. Man har skrivit kontrakt med kokainet, i sitt eget näsblod har man doppat penseln och är fast, kan inte ta sig loss och vill inte ens. Han har lovat och vill inte men slår ändå numret till kokainlangaren, han vill inte gå dit men går ändå – fötterna lyder honom inte. Bara en gång till. Han ryser till av madame kokains intrång och är än en gång beredd att gå under för hennes skull.

Hon beskriver även hur hon själv prövat på kokain i unga år. Hon kallar det för att vara kokainnovis. Där också de flesta stannade. De behövde inte stifta bekantskap med det mindre glamorösa fejset. ”vi stiftade bekantskap med kokainet genom att pussa henne på kinden, en hård iskall kind, en ytlig kyss. Sen tappade hon intresset för oss. Vi var inte värda hennes uppmärksamhet. Hon fokuserade istället på bättre offer”. När hon väl hittade den som skulle bli hennes kunde ingenting stoppa henne.

Boken som även borde läsas av alla som jobbar med missbrukarvård visar på hennes erfarenheter och frustration över att myndigheterna inte egentligen riktigt visste hur det var att leva med en missbrukare och hur bortglömd och ensam man var som medberoende och hur svårt barnen hade det.

Hon berättar i en interju att hon skrivit boken i raseri och att det kändes viktigt att beskriva hur sjuk hon var i medberoendet.

En oerhört viktig bok som beskriver ”det snygga missbruket”.

Landskapets underskott är som hela utbildnings- och kulturbudgeten!

Dagarna präglas av budgetbehandling. Jag gillar att göra upp förslag till budget - att gå igenom hela förvaltningen, allt vi sysslar med, föreslå förändringar, bidra till förbättringar...

Men i år är det tuffare än vanligt. Vårt isolerade underskott för 2010 är 57 miljoner euro. Det skiljer en bra bit över 100 miljoner mellan bokslutet för inkomsterna 2008 och budgetprognosen för 2010. Från dryga 330 miljoner till 220 miljoner i runda tal.

Det är svårt att greppa så här enorma summor. Jag brukar likna vårt underskott med att det faktiskt motsvarar hela landskapets utbildnings- kultur och idrottsbudget. Alltså allt det som vi betalar i landskapsandelar till våra grundskolor, kostnaderna för alla våra gymnasieskolor, hela högskolan, alla studiestöd, våra sevärdheter och museer, alla förenings och kulturbidrag alla idrottsanslag, medis, folkhögskolan och musikinstitutet, bidragen till våra bibliotek - om vi la ner allt det här så skulle vi komma upp på noll - så stort är underskottet 2010.

Men kan också likna det med en familj som lever på 3000 € och får det att gå jämnt upp - att den familjen inom kort har 2000 att röra sig med. Då gäller det att fundera på hur man kan få nya inkomster, vad man kan klara sig utan och om man kan få ner sina kostnader på något sätt.

Det är det vi kämpar med just nu - att få landskapet Ålands utgifter anpassade efter inkomsterna. Det är tufft och krävande! Det gäller att göra de rätta prioriteringarna, finna nya vägar och se till att samhället ändå fortsätter att utvecklas på ett bra sätt.