Nu har även jag gjort det. Sprungit Tjejmilen tillsammans med 22.000 andra kvinnor i Stockholm. I söndagsmorse begav vi oss, 42 ivriga damer, iväg mot Gärdet i Stockholm och denna enorma begivenhet.
Jag minns min pappas suckande för ett par år sedan över tokiga människor som betalar för att springa från Breidan till Mariehamn. Då var jag benägen att hålla med honom. Men nu är jag där själv!
Min målsättning med loppet var att delta i loppet. Inte att prestera. Kunde jag sedan springa under en timme vore det underbart men sekundärt.
Jag hade sett framemot loppet och denna söndag länge. För mig var det också en stor grej att delta i en bussresa. Jag vet inte när jag haft den möjligheten senast. Att göra någonting tillsammans med 41 andra helt vanliga och fantastiska människor. Politiker är också trevliga människor men det här var något extra!
Jag njöt i bussen. Jag tog tillvara varje minut av konversationen vid kaffefrukosten. Jag frossade i andras erfarenheter av olika lopp. Att sedan springa genom Stocksholms parker stundvis ackompanjerad till härlig musik var en häftig känsla. Mot upploppet där folk stod flockade runt vägen (det var ganska dåligt med publik för övrigt)fullständigt lyftes man upp av de rungande hejaramsorna. Hur skall inte Carro och gänget känna sig på Olympia stadion?
Det är inte bara hur som helst att delta i Tjejmilen. Förutom att man förstås behöver träna inför loppet är det massor av annat att tänka på. Som tur var fanns "loppkonsulten" Helena Forsgård med på resan. Jag vet inte hur många goda råd hon har att dela ut om det börjar klia i hårbotten - men lopp i form av tjejmilen är hon expert på. Hon hade goda råd för allt från hur man på smidigaste sätt byter om i en buss tillsammans med 40 andra till hur man hamnar i rätt fålla vid starten till hur man blir snygg på målfotografiet som senare kan beställas över internet. Mest imponerad blev jag trots allt när hon ur sin sportbag drog upp en sopsäck när vi efter loppet skulle avnjuta lunchen ute i det fria.
-Den borde fungera bra som sittunderlag. Egentligen hade jag den med för att kunna dra den över huvudet ifall det regnade innan start, konstaterade hon när vi skulle slå oss ner i det fuktiga gräset.
Alla härliga dagar går mot sitt slut. Det är sällan som man tycker att hemresan på färjan är för kort. Trots att en skön trötthetskänsla började göra sig påmind ville jag ändå höra mer av Elvi 77 år som började springa när hon var 50, ändrat kostvanor och mår som en prinsessa, om Tina och hennes tillfredsställelse över att ha tagit sig springande genom loppet - träningen hade lönat sig, Ragnhilds njutning av att gå hela loppet, Carinas suveräna lopp på 53 minuter, Caritas oerhörda träningsupplägg på närmare 100 kilomerters löpning per vecka, Annikas lovsång för avspänningsyoga, för att nämna några. Det var så härlig mix av människor.
Jag uppnådde mitt mål. Jag deltog och resultatet blev en timme. Kanske någon minut över. Jag är helt nöjd med det och springer vidare tillsammans med kompisen Lena.
Det här vill jag göra om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar