Ridklubben Sleipner 40 år

Jag fick den stora äran att hålla jubileumstalet. Så här sa jag:

1968 fylldes löpsedlarna runt om i världen med att Martin Luther King hade blivit skjuten och glädje beskedet om att Elvis Presley fått en dotter. I Stockholm kunde de som vågade besöka den allra första pizzerian som just hade öppnats.

Det är fyrtio år sedan och jag var då fem år. På radion sjöng Tom Jones Delilah och jag lär med den kännspaka hemgjord engelskan som är så typisk för barn sjungit min egen version av Obladi oh oblada.

Varje gång vi var i centrum på Ålandsvägen blev jag alltid efter de andra promenerande. Jag stannade alltid till och nyfiket försökte få en skymt av hästarna som jag hörde skrapet av hovarna från. Jag njöt av att lyssnat till när de gymytligt gnäggande kommunicerade med varandra eller mumsade på hötapparna i Ahlqvist garage - på Ålandsvägen mitt emot Savoy - tänk detta var mitt i city.


Samma Ahlqvist hade ett stall i Norrböle - vid travbanan och det var där som ett gäng sanna enstusiaster drog igång det som idag är Ridklubben Sleipner. Där kunde man om jag minns rätt för fem mark i timmen få en ridlektion av inledningsvis frivilliga självlärda inspirerande hästisar.

Klubben hade tillgång till Gotlandsrusset Samba men också Eriks travhästar Novella, Vendla och Önskelill. Så småningom kunde klubben köpa sin allra första egna häst Welshponnyn Hamlet. Min och många andras stora kärlek. En kärlek så stark att han fortfarande har plats i mitt hjärta och jag är helt säker i många åländska framförallt kvinnohjärtan.

Verksamheten utvecklades och i mitten på sjuttiotalet flyttades verksamheten ut till Espholm. Hamlet hade fått sällskap av Romeo och Othello. Man drog också tidigt igång med handikappridning och strax efter arrangerades det första ridlägret. Eftersom det hölls vid Ålands folkhögskola och det förstås inte fanns tillgång till bekväma hästtransporter så reds hästarna dit ut. Ett i och för sig fantastiskt äventyr för de som var lyckligt utvalda till att få vara med på den långritten.

Mitt eget första ridläger var på Östernäs byagård där vi övernattade för att sedan cyklande ta oss ut till Espholm - ett fantastiskt sommarminne!

Jag sade inledningsvis att klubben startades av ett gäng entusiaster och utan dem skulle det inte har blivit någonting - vi kanske än i denna dag inte skulle ha någon ridklubb i Mariehamn. Entusiasmen och talkoandan bibehölls och när man tänker tillbaka kan man inte annat än beundra alla krafter - ingen nämnd, ingen glömd - som på ett fantastiskt sätt såg till att det restes ett ridhus på tomten 1989 och ett helt nytt stall med uppvärmda sociala utrymmen, kök och kontor.

Frivilliga krafter, stora lån, heltidsanställd personal trots att allt hittills låter som en rosa idyllisk framgångssaga så blev det väldigt tungt för föreningen. Så tungt att Mariehamns stad 1996 tog över anläggningen.

Något som ibland kritiseras av de politiker som ifrågasätter som hästhållning verkligen hör till en kommunens kärnuppgifter men som blir nedröstad av majoriteten som anser att det är en viktig verksamhet - ett argument är att idrott har ursprungligen varit mycket mansdominerad och med ridsporten kommer det en satsning som balanserar upp och satsar på något som i till större delen intresserat flickor.

Man har också insett att ridsport är något för alla åldrar och det är den största handikappidrotten. Ridsporten är också en sport där det finns en minst lika stor verksamhet bland de som inte är aktiva för att tävla och vinna utan bara för att det är så kul, så bra för både kropp och själ sådan tjusning att få uppleva det fina samspelet med hästen.

Men vi har också duktiga elitryttare och med stolthet kunde Rebecka Eriksson nomineras bland Janne Holmen och våra andra idrottsstjärnor i Årets idrottsgala.

Förutom allt detta hyser ridklubben också en älskad fritidsgård. Man kommer inte bara hit för att ta sina lektioner - att vara hästis är ett sätt att leva och en verksamhet som ofta engagerar hela familjen och det finns en uppgift för alla. Det behövs alltid någon som kan rycka in på en talka och måla hinder, laga en trasig dörr eller sy upp gardiner till klubbrummet. - eller bara för att finnas där - finnas till och umgås.

Idag har verksamheten 22 egna hästar och intresset och utvecklingslustan i föreningen blomstrar och jag vet att man även önskar hett att få bygga ut ridhuset.

När jag cyklade igenom stan igår fick jag en dejavu känsla. På en tomt mitt inne i staden, i city står en häst och nafsar strån från gräsmattan - mitt i city nästan som 1968. Det hade nog ingen trott åtminstone inte för 20 år sedan.

Hästen har alltid varit viktig för människan - tidigare i huvudsak som arbetshjälp och idag som fritidsintresse och livsnjutning. Visserligen är hästintresset stort i hela Norden men jag vill ända drista mig till att påstå att utan entusiasterna för fyrtio år sedan så kanske vi inte skulle ha en sådan rikedom av hästar på Åland som vi har - kanske världsrekord i förhållande till antal invånare - jag har aldrig räknat på det.

Kära Ridklubben Sleipner - vars namn härstammar från fornvästnordiska Sleipnir, Odens häst som kunde rusa snabbaren än någon annan häst. Åtta bent.

Om man rusar iväg och är snabbast finns risken att man kroknar, skadar sig. Det har ni aldrig gjort däremot har ni varit oerhört effektiva när det behövts och kanske de åtta benen istället får symbolsera er uthållighet - kanske ni använder fyra åt gången för att långsiktigt hålla. För det är det som är nyckeln till er framgång. Det har alltid funnits eldsjälar och talkoanda.

Trots att staden är med idag och är en ekonomisk trygghet för er så bygger verksamheten och trivseln här fortsättningsvis på entusiasm, ideellt arbete och som sagt talkoanda.

Som idrottsminister är det en stor ära för mig att få hålla det här jubileumstalet men också en stor glädje att från landskapsregeringen få överlämna en gåva till den 40 års jubilerande klubben som representerar den idrott som faktiskt är den enda tävligsgren som jag känner till där kvinnor och män tävlar på samma villkor.

Presenten består av åländskt design. Det är kökstillbehör som jag hoppas kommer väl till pass i klubblokalen.

Innan jag överlämnar den vill jag byta hatt - eller kanske mer passande ridhjälm och som stadsfullmäktiges andra vice ordförande framföra stadens hälsning och gratulationer till klubben. Vi är oerhört glada för att vi kunnat bidra med att ridvägen kunde förverkligas och förstås var det extra roligt att det sammanföll med fyrtioårsjubileet men jag försäkrar att det skulle haft politiskt stöd att förverkligas även om det inte var jubileumsår.

Hjärtliga gratualtioner och varma lyckönskningar från hela mitt hjärta inför framtiden.

TACK