Vi borde alla bli lite mjukare i hjärtat

Inspirerad av syster Karin i fredagens sommarprat i P1 stannar mina tankar vid ordet kyrkofrid. Ett vackert ord och en ofantligt viktig uppgift för kyrkan. Att kyrkan ska utgöra en oas där det inte finns några måsten, där man kan låta pulsen gå ned, där man kan lämna vardagen utanför för en stund. Där ingen döms och där ingen behöver prestera. Jag vet att mycket görs inom kyrkan idag, men det finns säkert fler möjligheter att vidga och värma verksamheten.
På klostret där syster Karin verkar utgör man en varm famn för människor på flykt. Konflikter kan uppstå mellan samhällets regler och vad hjärtat säger. För syster Karin lät det så självklart och enkelt: -När de står på trappen och du ser skräcken i deras ögon då finns det inga alternativ. Du väljer att göra vad du kan som medmänniska dvs hjälpa efter bästa förmåga.
Igår såg jag filmen ”Pianisten”. I min tanke dök en parallell upp mellan människor på flykt idag och tex de polska judarna under andra världskriget. Att ryckas upp från allt man har och allt man varit och ständigt behöva kämpa för att få existera.
För att än en gång återvända till syster Karin. Hon sa ungefär så här: ”Jag trodde jag hört de värsta historierna om hur grymma människor kan vara mot varandra, men då får jag höra talas om något ännu värre.
Tänk hur världen skulle förändras om vi alla skulle bli lite mjukare i hjärtat. Lite djupa tankar så här på på lördagen inför helgsmålsringningen.
Vi behöver värna om varandra för att alla ska få leva med ‪#‎världensbästavardag‬.
De fina bilderna är från Mariehamnsförsamlings facebooksida.