Mitt anförande idag om hållbar tillväxt, mätning av välfärd, ÅHS, barnkonsekvensbedömning och mycket mer

Här kan du läsa mitt anförande från idag.

Det handlar om hållbar tillväxt (finns det?) , hur mäter man välfärd?, vem tar hand om våra psykiskt sjuka över 70 år, lag mot mobbing ÅHS, barnkonsekvensbedömning och annat som jag tror är viktigt för människan. Jag är förstås nyfiken på vad du tycker.


Fru talman! Jag ska inledningsvis uppehålla mig vid hållbar tillväxt som är ett populärt uttryck i regeringens handlingsprogram.
För att uppnå en hållbar ekonomi vill regeringen att tillväxt sker inom ramen för ett medvetet helhetstänkande kring kompetensförsörjning, samhällsplanering och kunskap om hållbarhet i affärsutveckling. För att uppnå detta krävs en utvecklad digitalisering för att öppna fler möjligheter till kontakter och handelsförbindelser med omvärlden. Gott så.
Samtidigt säger regeringen att den också ska se över uttagsnivåerna i landskapets bolag. Uttagen ska användas för tillväxt och utveckling. Goda villkor för företag och företagande skapar tillväxt och flera jobb, vilket i sin tur säkrar den generella välfärden. En gemensam kraftsamling för tillväxt görs tillsammans med näringslivets och arbetsmarknadens parter i syfte att skapa nya arbetsplatser, fler företag med fokus på tillväxtbranscher.

Från de som jobbar med hållbarutveckling så framförs ofta kritik mot fenomenet tillväxt. Detta eftersom tillväxt i produktion och som följd av det, ökad konsumtion kräver mer och mer naturresurser. Kritikerna menar att detta, tillsammans med en växande befolkning inte kan vara resurs- och miljömässigt hållbart. De som framhåller hållbarhetsperspektivet brukar istället framhålla nolltillväxt som det acceptabla. Här finns ett vägval regeringen behöver göra till tilläggsbudgeten.

Fru talman! Vad är det som mäter om ett samhälle är framgångsrikt? Är det bruttonationalprodukten som ger sanningen? Är det om budgeten är i balans? Är det något annat? Hur mäter man välfärden?

1968 sade presidentkandidaten Robert F Kennedy i USA att ekonomisk tillväxt mäter allt utom sådant som gör livet värt att leva. Kanske vi borde mäta sysselsättning, skuldfrihet, befolkningsutveckling, antalet sjukskrivna, inkomstnivå, jämställdhet, delaktighet, medellivslängd, demokrati, trygghet, hushållens sparande... Det vore oerhört intressant att ta fram nycklar som tillsammans skulle mäta hur vårt samhälle mår - för att kunna avgöra i vilken riktning vi för vårt samhälle.

I vilken riktning bedömer vi att mätningen kommer att gå med det föreliggande handlingsprogrammet? Det kan vi ge ett säkrare svar på i mars då förhoppningsvis en tydligare tilläggsbudget har valt väg i många av de frågor som i programmet lämnats öppna.
Men generellt andas programmet en ökad centralisering. En koncentration av makten. Ett längre avstånd mellan människan och besluten.
Förenklar vi så tror jag att allt vi människor behöver tre saker 1. Att bli sedda att vara en del av samhället som räknas och som är delaktig. 2. Att få en meningsfull uppgift, ett jobb och därmed har drägliga inkomster så att man klarar sig och känner viss frihet och 3. att få göra lite skillnad, det kan vara genom att dela med sig av sin kärlek och sina känslor lika väl som att hjälpa andra eller miljön.
Hur kan vi bidra till att få fler att känna sig sedda och inkluderade? Hur ska vi arbeta för att få fler att känna samhörighet och för att känna ansvar inte bara för sig själv utan också för sin omgivning.
Jag tror det är viktigt att ha en känsla av sammanhang. Barn får inte en känsla av att livet är hanterligt, begripligt och meningsfullt om det inte finns vuxna som hjälper dem att göra vardagen sammanhängande.
Barn behöver andra vuxna när deras föräldrar inte förmår bära sitt föräldraansvar. Barn behöver veta att det finns ett nätverk av medmänskor runt dem som ingriper då arbetslöshet, sjukdom, missbruk, skilsmässor, ekonomiska trångmål och andra påfrestningar belastar deras föräldrar.
Barn behöver naturligtvis veta att det finns andra vuxna att lita på också en alldeles vanlig vardag då Anna missade bussen och behövde skjuts till skolan, då Evert hade samlat allt sitt mod för att berätta att någon i klassen utsätts för mobbning.

Ett välbekant afrikanskt ordspråk lyder ”Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn”. Jag tror på ett samhälle som består av välfungerande – ska vi kalla dem byar. Där vi finns till för varandra och också känner ett engagemang för varandra. Så att ingen ska behöva dö bortglömd i en anonym tillvaro, där det finns talkoanda som gör det extra som inte samhället räcker till för, där vi sköter om varandra. Där vi ser varandra. Det behöver inte vara en by på landet – det kan mycket väl fungera lika väl i ett kvarter i en stad. Vi borde skapa den globala byn. Ska vi ha storskaliga lösningar så behöver de bygga på små enheter som fungerar.

I större enheter har vi utmaningar med ansvarsfrågan. Inom landskapet har vi exempelvis ÅHS som omsluter en budget på 89 miljoner euro men upptar endast en tredjedels sida i handlingsprogrammet. Vi har fått veta att ÅHS kommer att få se om sin kostym. Det är sant att kostnaderna har ökat på ÅHS. Men det finns ingen kolumn som visar hur mycket man inte behöver lägga ut tack vare förebyggande åtgärder som vidtagits. De senaste 5 åren har inte ett enda fall av sjunkande blodsocker kommit in med ambulans eller lagts in på bäddavdelning tack vare att medicinska polikliniken satsat och utvecklat verksamheten för åländska diabetiker och satsat på finare mätinstrument. På samma sätt kommer inga akutfall in med besvär av sin astma, satsningarna på sömnapné och snarkning förebygger stroke att urologi-patienterna idag sköts på ÅHS annars skulle skickas till Åbo, liksom de patienter som får en pacemaker intransplanterad. ÅHS är oerhört komplext och så gott som varje del av enheten hänger ihop med en annan. Mycket är logistik idag inom sjukvården. Tar vi en operation som exempel så av hela vårdkedjan som patienten genomgår så är den där läkaren opererar ungefär 5%. Resten är förberedelser, instrumentskötsel och eftervård. Opererar man ska det finnas plats på bäddavdelningen och utrymme hos fysioterapin att ge rehabilitering.

Finns det tankar inom landskapsregeringen hur man kunde sköta våra externa enheter och hur ansvarsfrågan ska hanteras – den som minskar på anslagen borde också rimligen vara med och ta ansvar för vilka följderna blir.
På liknande sätt har vi ÅMHM som omsluter 16 miljoner euro – hur avser man ansvara för de inbesparingarna ska göra. Hur ska man hantera Ålands gymnasium, Högskolan på Åland osv.

En liknande frågeställning uppkommer naturligt om ambitionerna att öka uttagen ur våra bolag. Det finns ett samband mellan motivationen för att driva ett företag mot framgångar och få vinster ur satsningarna. Nämligen att kunna använda dessa vinster för ytterligare utveckling. Tas den moroten bort finns förstås en överhängande risk att motivationen minskar vilket i sin tur påverkar intäkterna. Om det ryms inom vad vi benämner hållbar utveckling kan man fundera på.
Det känns bra att ge vägkost inför regeringens kommande arbete med tilläggsbudgeten. Särskilt med tanke på att regeringens ambition är inte bara att få kvalificerad majoritet utan jobba för att lagtinget ska vara överens i stora frågor.

Slutligen fru talman! Regeringen vill utreda möjligheten att instifta en lag mot mobbing och har tagit modell från Sverige. I Sverige använder man brottsbalken. Du kan motivera att mobbing som en brottshandling som kan leda till åtal enligt brottsbalken. Om mobbing polisanmäls så kan det rubriceras misshandel, olaga hot, olaga tvång eller ärekränkning och leda till åtal. Så vill Ålands regering gå samma väg behöver självstyrelselagen ses över.

Ytterligare två saker. Igår fattades totalt nio beslut i landskapsregeringen. I regeringsprogrammet står att barnkonsekvensanalys ska användas i beslutsfattandet. Det märktes inte i de fattade ärendena. Inte ens i den som var en ansökan från Skunk. Det vore intressant att veta hur det ä tänkt att fungera och vad vi kan vänta oss.

Till allra sist fru talman. Det finns ett motstånd mot en äldreomsorgslag i vårt samhälle. Äldre går inte att sätta in i ett fack. De är inte en grupp utan alla äldre är individer - människor. En del är friska andra sjuka precis som alla andra människor. Ett problem som däremot borde få fokus omedelbart är de psykiskt sjuka som är över 70 år. Var hör de hemma inom vården?


Fru Talman! Centergruppen kommer att rösta emot handlingsprogrammet eftersom det finns frågor i programmet som vi inte kan stöda och dessutom för många frågor vi inte fått svar på och därför inte fått klarhet i hur regeringen ställer sig. Vi ser fram emot tilläggsbudgeten och hoppas att vägvalen är gjorda då.