Jag har fått ögonen på Katerina Janouch och sträckläst tre av hennes böcker. Jag blev genast fäst vid hennes sätt att skriva – så naket och så på pricken. Det kanske blir så när man kombinerar sitt uppdrag som sex- och samlevnadsexpert med författarskap.
Först läste jag ”Bedragen” – som är hennes senaste i pocketform. Första delen i en romanserie om barnmorskan Cecilia Lund. Fast jag själv inte hör till skrået så tror jag att hon har skildrat upplevelser från sitt viktiga yrke på ett fantastiskt levande och ärligt sätt. I övigt handlar hennes bok som titeln avslöjar förstås mycket om hennes och makens relation. Så snart tillfälle ges kommer jag att kasta mig över uppföljaren ”systerskap”. Den skall komma i september.
Den andra jag läste var ”Dotter önskas”. Även den mycket direkt – beskriver familjehemligheter, längtan, tabun och framförallt relationen mamma dotter. Det handlar om kärlek som är allt annat än okomplicerat och en bok som öppet och ärligt vädrar frågeställningar som kanske sällan annars kommer upp i ljuset.
Den tredje jag läste är kanske ändå den viktigaste. Boken ”Anhörig” utgår från Katerinas egna livserfarenheter med att leva som medberoende och dessutom småbarnsförälder. Romanen är ruggig och stark. Även denna är så nära att man upplever att man är inne i familjen och smygtittar. Jag lärde mig massor. Jag antar att de som levt eller lever med en man som är beroende känner igen sig. Hon skrev boken just därför – för att visa på hur lite omgivningen och myndigheterna vet om hur det är att leva med alkoholism och vara medberoende. Bland annat konstaterar hon att man aldrig kan veta när en missbrukare menar allvar. Med missbruk finns inga garantier, hur gärna man än vill som anhörig. Missbrukaren härnger tätt ihop med sitt missbruk. Hon beskriver också det hon påstår att en icke-missbrukare inte kan veta – hur kroppen skälver och rister för att den inte kan vara still, hur fötterna går och går fast man sover, hur kroppen plötsligt spänns i en båge för att en kramp hugger till i övre delen av magen. Att ångesten tar över och hjärtat klappar hårdare och hårdare. Att man inte känner igen sin egen spegelbild och att suget efter kokain är så starkt att drivkraften gör att man är beredd att sälja sin fru och sina barn, sin gamla mamma och beredd att pantsätta huset och allt man äger och har. Man har skrivit kontrakt med kokainet, i sitt eget näsblod har man doppat penseln och är fast, kan inte ta sig loss och vill inte ens. Han har lovat och vill inte men slår ändå numret till kokainlangaren, han vill inte gå dit men går ändå – fötterna lyder honom inte. Bara en gång till. Han ryser till av madame kokains intrång och är än en gång beredd att gå under för hennes skull.
Hon beskriver även hur hon själv prövat på kokain i unga år. Hon kallar det för att vara kokainnovis. Där också de flesta stannade. De behövde inte stifta bekantskap med det mindre glamorösa fejset. ”vi stiftade bekantskap med kokainet genom att pussa henne på kinden, en hård iskall kind, en ytlig kyss. Sen tappade hon intresset för oss. Vi var inte värda hennes uppmärksamhet. Hon fokuserade istället på bättre offer”. När hon väl hittade den som skulle bli hennes kunde ingenting stoppa henne.
Boken som även borde läsas av alla som jobbar med missbrukarvård visar på hennes erfarenheter och frustration över att myndigheterna inte egentligen riktigt visste hur det var att leva med en missbrukare och hur bortglömd och ensam man var som medberoende och hur svårt barnen hade det.
Hon berättar i en interju att hon skrivit boken i raseri och att det kändes viktigt att beskriva hur sjuk hon var i medberoendet.
En oerhört viktig bok som beskriver ”det snygga missbruket”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar