Verklighetsförankring saknas vid förvaltning av skarv i EU

Skarvarnas antal utvecklas i rakt stigande kurva. Även om många anser att miljöcentralens siffror är för låga så uppges att det 2004 fanns 3000 häckande par medan antalet nu är uppe i 19000. För att göra en uppskattning över totala antalet skarvar under sommaren kan antalet häckande par multipliceras med 5. Skarven plockades 1997 bort från fågeldirektivets bilaga 1 (arter som kräver särskilda åtgärder för bevarande av deras livsmiljö och fortplantning) men infördes inte i fågeldirektivets bilaga 2. Skulle den finnas med där kunde regelmässig jakt införas. På Åland infördes skyddsjakt på skarv 2008 för yrkesfiskare. Skyddsjakten har inte påverkat antalet skarvar nämnvärt men efter upprepade insatser så söker sig nya rastplatser vilket minskar deras skadliga inverkan på fisket. Skyddsjakten utvidgades 2009 till att gälla alla, inte bara yrkesfiskare, dock så att skyddsjakten från slutet av maj och under sommaren endast får bedrivas av yrkesfiskare i närheten av fiskebragderna eftersom det är reproduktions tid. Alla har rätt att vid behov söka tillstånd från augusti. Detta för att freda sitt husbehovsfiske. I Finland stoppades jakten på skarv av regeringen efter en dom från förvaltningsdomstolen. En anmälan mot jakten hade gjort av en fågelorganisation som värnade skarvens skydd. För att skarven inte är ett problem i städerna och inte heller i alla delar av unionen så behöver vi få bestämmelser som gör att vi kan ha en levande skärgård för att fortsättningsvis kunna bedriva både husbehovs- och yrkesfiske. Fågeldirektivet borde byggas på och tolkas på vetenskapliga grunder och inte känslomässiga. Vi borde kunna ha särskilda bestämmelser i olika delar inom EU beroende på hur situationen ser ut lokalt. Samma gäller habitatdirektivet. Det finns få rovdjur i Bryssel och Belgien och därför upplevs de som särskilt skyddsvärda och ska skyddas med alla medel. I Bryssel och andra storstäder har de svårt att se att vi kan ha problem med stora rovdjur eller sälen när det finns så få i t. ex Belgien. Det är en misstro mot enskilda nationer inom unionen om man befarar att t. ex Finland skulle utrota sälar, vargar och lodjur om inte EU blandade sig i. Vi behöver hävda subsidiaritetsprincipen och få en ändring på gällande bestämmelser för att fortsättningsvis ha en levande skärgård och landsbygd.