Julhelgen 2002 läste jag en insändare från en pappa som var förtvivlad över sitt missbrukande barn och som öppenhjärtigt berättade vilka problem familjen stött på när de sökt hjälp. Han konstaterade att de hamnade mellan olika stolar hela tiden och att de olika enheterna inte kommunicerade med varandra. Han var också förtvivlad över att hans minderåriga dotter fått antidepressiv medicin utan att han vetat om det. Läkarkåren har hänvisat till tystnadsplikten. Jag fick ingen ro. Jag beslöt mig för att samla ihop alla som nämndes i insändaren och kräva svar på frågorna åt honom. Vidare ringde jag till fackordföranden för läkarkåren och fick honom att lova att läkarna i fortsättnignen skulle anstränga sig för att få tillåtelse att kontakta föräldrarna - med lite engagemang så borde man kunna förklara för den unga olyckliga att den inte klarar sig utan att få stöd av sina nära och kära.
Det har känts bra att jag kunde göra det här. Men jag har fått stå ut med mycket politisk avundsjuka.
Jag har aldrig förstått vad det är för tävling som pågår när det gäller att mäta vem som är bäst på att debattera eller arbeta mot droger. Jag vet heller inget politikområde som fokuserar så på att formulera problem och kritisera andra men sällan föreslå lösningar. De som ingenting gör kan lugnt luta sig tillbaka.
Att hacka på varandra tar bara energi och leder ingenstans - snarare tar det kraft ur ansträngningen. Varför skall det klankas på dem som ärligt försöker. Ju mer du gör desto mer kritik får man - är det en bra utveckling. Jag är rädd för att det kan leda till att försök till ansträngningar avtar. Den som tror sig veta hur knarksituationen skall lösas borde träda fram och tala om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar