Må uppfattas som naivt; men Ålands demilitarisering ska respekteras och upprätthållas

Åland har fått en hel del uppmärksamhet inom säkerhetspolitiken i medierna i sommar. Den aggressivare Ryska framtoningen har väckt frågan om Ålands demilitarisering och vad som händer med Åland i krigstid. Ålands internationella status och det internationella samfundets gemensamma ansvar och intresse för att Åland är demilitariserat och neutraliserat kan inte nog betonas och lyftas fram.
Sammanfattningsvis kan konstateras att de konventioner som reglerar demilitariseringen och neutraliseringen av Åland fortsättningsvis är i kraft och att Ålands särställning aldrig har ifrågasatts trots tillfälliga avsteg från demilitariseringen och neutraliseringen har förekommit. Neutraliseringen har dessutom erhållit sedvanerättslig status som binder även andra än signatärmakterna, och kan därför inte ändras genom en ändring av konventionerna. Demilitariseringen och neutraliseringen ska upprätthållas och dess giltighet kontinuerligt hävdas oavsett förändringar på det säkerhetspolitiska planet, nationellt eller internationellt.
President Sauli Niinistö, som är den högste ansvarige för utrikes- och försvarspolitiken i Finland, konstaterade vid vårt sommarmöte i augusti i år att inget nytt har hänt vad gäller demilitariseringen och neutraliseringen av Åland. De avtal som internationellt ingåtts gäller och ska fortsätta gälla. Han klargjorde även tydligt Finlands plikt att försvara demilitariseringen och Ålands neutralisering och även vid krig garantera Ålands neutralitet. Presidenten lyfte även att det under riksdagsvalskampanjen i Finland i våras var det flera kandidater som spekulerade i och målade upp scenarier och livliga tankegångar om olika fiktiva kris- och krigssituationer. Något som Finlands president Niinistö tog avstånd ifrån och varnade för att den här typen av retorik till slut kan göra det omöjliga möjligt. Det har också framförts farhågor i media om att Åland kunde vara hotat av Ryssland. Som högsta ansvarig för säkerhets- och utrikespolitiken i Finland kunde presidenten ge lugnande besked avseende Ryssland. Han är inte rädd för att Ryssland ska ge sig på Finland eller ockupera Åland.
Hotbilden har kanske förändrats men samtidigt måste vi minnas att hot är en sak och verkliga händelser en annan. Jag tänker förstås på den flyktingkatastrof som är den värsta sedan andra världskriget och som idag överskuggar all utrikespolitik. Min uppfattning är att demilitariseringen av Åland bidrar till avspänning och min önskan är att diskussionen i Norden inte ska inriktas på krigsscenarier och militära hotbilder utan i större utsträckning skulle handla om de verkliga problem vi står inför.
Situationen i Syrien ger oss en tankeställare om militära lösningar faktiskt är effektiva och om det går att försvara det ofantliga lidande som militära lösningar orsakar civilbefolkningen. Vi får en påminnelse om att ökade militära aktiviteter inte är lösningen på alla säkerhetsproblem. Människorna i Syrien som lever bland ruinerna ber nog inte om ytterligare militära insatser, de vill ha fred, de vill ha en vanlig trygg vardag. Bakgrunden till min något antimilitariska inställning står att finna i Ålands mångåriga status som demilitariserat och neutraliserat område. Jag går inte här närmare in på bakgrunden till Ålands internationella status utan hänvisar till ett faktablad (som utdelats). Nu kanske några av er tänker att det här är naivt och vi har även fått läsa uttalanden i media om att vi ålänningar är enfaldiga som tror att dessa avtal kan stoppa en aggressiv stormakt. Men att vår utgångspunkt är att ingångna avtal och därmed folkrätten ska respekteras.
Redan vid tidigare rundabordssamtal har jag som representant för fredens öar framhållit att jag gärna skulle se ett Norden som aktiverar sig i medling och fredsförebyggande arbete framom militarisering. I försvars- och säkerhetsarbetet är diplomatin mest framträdande; militären är ett hjälpmedel. Enkelt uttryckt gäller det att se till att fienden inte vill anfalla, att vid konflikter reda ut hur de stridande tänker och tolka ambitionerna samt handla därefter. Norden kan utgöra ett bra exempel och en inspiration och Åland bidrar gärna i detta arbete. Jag har också tidigare betonat vikten av att de civila experternas kunskaper tas tillvara – låt inte dessa hamna i skuggan i arbetet med att utveckla försvarssamarbetet. Tillåt inte försvaret att växa på det civila samarbetets bekostnad. Vi skulle gärna se att Norden tar en stark roll som medlare där Åland gärna tar en aktiv del bland annat genom Ålands fredsinstitut.
Åland har under historiens gång varit ett objekt men har i takt med utvecklingen mer och mer tagit rollen som subjekt. Numera är det naturligt för Finlands president att som den ytterst ansvariga för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik föra samtal med företrädare för Åland i den här typen av frågor, som tidigare i augusti vilket jag just refererade till.
Förhoppningen är att Ålands landskapsregering på motsvarande sätt ska involveras i de diskussioner om försvarssamarbete som pågår mellan Finland och Sverige.