Åländska ostar, framgångsrika restauranger och artrikedomen bland fjärilar. Allt hänger ihop.

Vi behöver formulera vad vi vill med Åland. Vill vi ha förutsättningar för att egen mat produceras här? Är det viktigt med lokala förädlade produkter? Vill vi äta åländsk mat eller är det ok att allt är importerat? Tycker vi att jordbruket borde ha lika konkurrensvillkor som de som de konkurrerar med när de exporterar sina produkter ut från Åland? Visst behövs det förändring. En förändring kunde vara att arealstödet borde bygga på att det som odlas ska ätas upp av människor eller djur. Vi borde komma bort från att man ska få lyfta stöd för att slå sin vall och låta den bli liggande på åkern. Jordbruksföretagen har genomgått kraftig utveckling. Idag visar det sig trots låga räntor att nysatsade gårdar går back. Trots att man samarbetar med varandra kring maskiner och lager av reservdelar. Visste du att Åland har 1/3 av alla naturbeten i Finland. Det är resultatet av en medveten jordbrukspolitik och med satsningar från näringen. Förutom öppna landskap så är det orsaken till den åländska artrikedomen, bland blommor, fjärliar mm. Allt hänger ihop. Resturanger med lokala produkter, åländska ostar och artrikedom. Det här tycker jag är viktigt att vi slår vakt om. Åland är till stor del sin natur, sina produkter och artrikedomen. Vår lagtingsgrupp har besökt Bodamjölk idag. Det var mycket intressant att få del av deras imponerande verksamhet och alla satsningar de gjort och de arbete som de lägger ner varje dag.

Festtalet vid GE personalens 100 årsfest.

”Hela tanken att detta lilla samhälle av sjöfarande jordbrukare i Östersjön överhuvudtaget skulle ha engagerat sig i internationell sjöfartsbusiness verkar oerhört osannolik och att de lyckades under så lång tid där andra misslyckades, är ännu mer förvånande.” Dessa ord är uttalade av Philip vid Buckingham Palace i London. Vår seglation har sitt ursprung i jordbruket och fiskerinäringen. Åkrar, skog och vatten producerade husbehovsseglationens fartygslaster, främst ved, byggnadsmaterial, kött och fisk. Men vilken var drivkraften till att utvidga verksamhetens gränser från båtar till skepp och från Ålands hav till de stora oceanerna? Det måste vara passionen för att göra affärer. På Västergårds i Vargata i Vårdö fanns en man kallad Varg-Matte som framgångsrikt drev en lanthandel, verksamheten utvidgades till bankverksamhet och så småningom blev han redare och började segla. Dottern Johanna kom att gifta sig med August Troberg från Lemlands Flaka. August far var skeppare med egen skonare. Den andra dottern Emilia gifte sig med Mathias Lundqvist också han en Flakabo. Mathias far var skeppsredare. Vargmattes son Robert flyttade till Mariehamn och etablerade sig som handlare och tio år senare köpte han sex fartyg. Svågrarna blev också Mariehamnare; Mathias och August hade sina hem på varsin sida av lindallen i Mariehamn. 1913 fick Trobergs en ny granne. En energisk kapten som var ivrig att köpa då Troberg efter första världskriget började avveckla sina fartygsaffärer. Det var kusinen Gustaf Erikson. Det har nu gått hundra år sedan handslaget över staketet. Det kom att bli många fler handslag bl a köpte han Pommern 1923 men han fick även så god ekonomi i sin verksamhet att han kunde satsa på nybyggen. Gustaf Erikson kom att bli världsledande inom segelsjöfarten tack vare sin drivkraft för att göra goda affärer och framförallt sin uthållighet och kamp genom även de svåra tiderna. Gustaf Erikson kom att bli världsledande och den som var först med att sätta Åland på världskartan. Det är Rederi Gustaf Erikson som förenar alla er som samlats här idag. Ni har alla arbetat, de flesta av er till sjöss för rederiet. Ikväll ska ni dela era minnen, berättelser och upplevelser. Ni får fråga varandra om vad som hänt sedan ni sågs senast och vad erfarenheterna på livets stig fört med sig. Det kommer säkert att handla mycket om känslor. Om sammanhållningen på ombord. Glada minnen från fotbollsturneringar, kortspel som huutta pussi, dramatiska händelser som skett ombord tom dödsfall, om maten och julfirandet ombord. Det där som vi som aldrig seglat inte vet något om bara hört talas om via berättelser för nästan alla har vi ju på ett eller annat sätt en relation till någon som varit till sjöss på GE. Besättningen ombord på fartygen kom väldigt nära varandra, om man ville eller inte så knyts starka band när man lever så nära så länge. Man blir som en familj och precis som i alla familjer så är relationerna olika mellan de olika familjemedlemmarna. För någon kanske familjen ombord var den enda familjen. Det kommer säkert också att handla om familjen hemma. Om sjömansäktenskapet. Om svårigheterna att ställa om och bryta upp om förväntningarna hemma när man kom iland. Stranden är mötet mellan hav och land Horisonten är mötet mellan hav och himmel Ett sjömansäktenskap är mötet mellan gemenskap och ensamhet. Så diktar Kiki Alberius Forsman som skrivit mycket om sjömansäktenskapet. Som uppvärmning inför sommarträffen har ni bildat en facebooksida. 420 medelmmar ingår i gruppen och tillsammans har ni lagt in inte mindre än 5000 bilder. Men det har inte stannat vid det. Efter att gruppen funnits ett år hade den fått så intressant innehåll att den blev föremål för en specialutställning vid Sjöfartsmuseet. Är det inte helt fantastiskt?! Det finns inte mycket samlat om livet ombord under den här tidens modernare sjöfart och det ni beskriver är en epok som inte finns längre. Ett stycke viktigt marinhistoria! Det ni tillsammans bidrar med är förutom ett forum där ni kan bibehålla kontakten och dela era minnen så är histoirer från en epok som inte längre finns! Ett kulturarv. Många av era arbetskamrater finns idag på ålderdomshem. Tankar har även väckts om ett projekt inom äldrevården om sjöfart och minnen från sjöfarten. Ingen vet var det här initiativet med reuninon och facebooksida kommer att sluta. Hon ser en gråsparv som pickar korn på fönsterblecket under tiden hon pratar med honom åtskilliga sjömil bort. Det hörs dåligt Hon tycker han skrattar på fel ställen Hon blir osäker om det verkligen är honom hon pratar med Hela tiden vet hon När samtalet är slut vill jag gråta lite Sedan klarnar det innifrån och underifrån Jag lever- nästan – det liv jag önskar mig Han har – nästan – inte alls med min lycka att göra. Kiki Alberius igen, där hon sätter ord på känslorna vid ett kort samtal över en knastrig telefonlinje till käresten ombord långt bort. Jag blev att fundera på. Hur annorlunda skulle sjömanslivet varit om man hade internet och skype och möjlighet att messa då när ni jobbade till sjöss? Hur skulle det ha påverkat sammahållning och relationer? Det får vi fundera vidare på. Jag vill avsluta med att framföra en hyllning till Rederi Gustaf Erikson som firar 100 års jubileum idag och samtidigt framföra en förhoppning om att ni alla ska få en helt fantastisk kväll tillsammans med många spännande minnen och historier.